Hennes namn tindrar som silvriga omslag när de faller ner en bit ifrån godisskålen. Hon ringer upp som en Sagan om ringen-alv med visdomar och berättar om hennes äventyr. Om nycklar, kungakronor, krig och ville mest kolla så jag och Mr D.Cat mår bra. Jag står i förrådet och tittar på alla böcker som vi trycker och som ingen kommer läsa som handlar om saker som inte är viktiga och håller telefonen närmare som det var den enda luft jag kan andas just nu.
Mina finskor går ut från förrådet och vidare genom hallen, det öppna rummet, spiraltrappan, våningen upp. Jag passerar kollegor och hela tiden hör jag hennes Modesty Blaise röst som bara vill rapportera. Drömmen i mig blir så sjukt glad av hennes röst att jag inte ens tänker på att vara ett stöd åt henne utan försöker istället att tänka rätt, men jag är så himla rädd. Ibland är jag glad att jag hann göra klart min tavla med alla rädslor. Fick frågan vem personen allting handlar om är och jag kunde inte riktigt svara.
Det är några ord som jag envisas med att stava fel på. Lite som att jag inte tycker det är viktigt.
Någonstans så vet jag precis hur jag vill att det ska vara.
