I’m fighting the battle of life here. Svårt att hitta känslan. Såg precis ett klipp från He-Man’s, Dawn of Dragoon när han räddar Dragoon från att ramla i ”the bottomless hole of Trolla”.
Got me thinking. Det bästa med att falla i ett bottenlöst hål är att det lär vara ganska tyst och fridfullt. Efter några tusen meter har man tänkt ut en plan för hur man ska fånga väggen och stanna allt för att sen bara börja klättra upp. Och när man vet att man är på väg åt rätt håll så känns varje steg som en rush av lättnad och endorfin och varje nytt grepp är starkare än någonsin. Hoppas bara jag vågar fånga tag i ett grepp snart… för jag föll precis lite till medan jag skrev.
Den etiska tanken i mitt liv känns plötsligt otroligt efterlängtad.
