like a vanished styled rain

I’m fighting the battle of life here. Svårt att hitta känslan.  Såg precis ett klipp från He-Man’s, Dawn of Dragoon när han räddar Dragoon från att ramla i ”the bottomless hole of Trolla”.

Got me thinking. Det bästa med att falla i ett bottenlöst hål är att det lär vara ganska tyst och fridfullt. Efter några tusen meter har man tänkt ut en plan för hur man ska fånga väggen och stanna allt för att sen bara börja klättra upp. Och när man vet att man är på väg åt rätt håll så känns varje steg som en rush av lättnad och endorfin och varje nytt grepp är starkare än någonsin. Hoppas bara jag vågar fånga tag i ett grepp snart… för jag föll precis lite till medan jag skrev.

Den etiska tanken i mitt liv känns plötsligt otroligt efterlängtad.

my firelfy is sparkling red

Ingenting blir som man har tänkt. Hösten, solen och okända mp3-låtar flashar förbi. Tiden den kom och den gick och allt som spelar någon roll är böcker om kärlek, böcker om troll och böcker om monster. Önskar mig sammansatt, orealistisk tid blandat med såna där känslor av ”Shit, kan någonting ens kännas så här bra??”-känslor. Och om jag så bara fick en enda chans att viska i hennes öra så skulle jag säga ”Jag ser allt du ser – jag vet allt du vet. Just därför bryr jag mig så sjukt mycket om dig.”